Men kan inte hjälpa det.
Han är min själsfrände, min livkamrat. Vi har suttit nu i två timmar i telefonen och bara pratat, om oss om framtiden om åsikter osv.
Känns så skönt, äntligen har det dykt upp en människa i mitt liv som faktiskt lyssnar på mig, som förstår och verkligen bryr sig.
Känns som om själen renas på nått udda och sjukt sätt.
När han är borta från mig känner jag mig halv. det är sjukt men sant.
Vi passar så bra i håp.
I dag plingade det på dörren och när jag öppnade så stod det en dam med blommor till mig.
när jag öppnade så var det 3 röda stora fina rosor och ett kort , jag började gråta. Jag- Johanna Lindblad har blivit romantiskt. Hör o häpna. Tårarna sprutade och jag tryckte upp dom under snoken som tjuren ferinand =)
Älskar denna mannen gränslöst. Han e verkligen den jag alltid omedvetet sökt. Tänk vilken fantastisk man. Och han är bara min.
Det underbara är att han känner detsamma för mig, vad är oddsen för det?!att vi båda två ser tillbaka på det förflutna med skräck (typ)
hur man kunnat slösa bort så mkt tid på nått man trott va kärlek. Dock ångrar jag ingenting, för allt det har ju gjort mig till den jag är och under mitt livs resa hittills har jag skapat två underbara barn (o fler blir det)
Neee usch nu ska jag inta position ryggläge:-) I morrn blir det luncha på stan m min favorit flicka Sofie ! Nattiiiiiiii