Och dom stunderna blir allt oftare.
Saker jag aldrig skulle tyckt, tänkt, gjort eller ens funderat över när vi levde under tvåsamhet jag och min dåvarande bättre hälft är nu en självklarhet.
Finns ingen att slänga över ansvar på annat än mig själv.
Kanske skulle jag tom kalla mig en bättre förälder och människa, absolut inte pga att jag inte längre lever med den man jag en gång avgudade så, den man jag älskade och fortfarande till viss del älskar.
Utan just för att mista honom va det hårdaste och jävligaste jag gjort någonsin, vill jag aldrig mer UPPLEVA. Det har gjort mig stark, mer uppmärksam och värderar helt andra saker i livet.
små enkla tin som egentligen inte har någon som helst större betydelse så viftar jag helre undan dom och försöker att koncentrera mig på att vara nära dom som står mig nära.
Ha så kul som möjligt, koncentrera mig på att dom jag bryr mig om mår bra, Då frtamförallt mina miniatyrer till människor jag satt till världen.
Att vara en god och trogen vän till den jag valde att avlägga 6 år av mitt liv med, och som gav mig två fantastiska friska fina barn,
Som har gett mig mängdvis med tårar så som glädje är viktigt! Han är ett sexårigt minne, någon jag alltid kommer bry mig om, i mån av mina barn men ändå för egen räkning.
Även om han vägrar känna detsamma .Oerhört tråkigt, trasgiskt. Kan tyvärr inte göra något åt det mer än att hoppas att vi om ett par år kan ta varandras händer, se varann i ögonen, med all välmenning fråga hur den andra mår och hoppas på ett positivt svar.
Även om jag ibland kan tycka att han är den största idiot som föds på denna gjord och ibland känner jag knytnäven hänga i luften så är han ändå en vän jag inte vill förlora. En person vars åsikt och känsla är oerhört viktig.
För en del tar det lägre tid innan såren läker. Jag kan inte säga att jag kommit över honom, kommer jag aldrig göra. Han är min första riktiga kärlek. Fick dela två oerhört rörande stunder med honom som jag kanske aldrig får uppleva igen (att bli mamma) fick även skänka honom dom stunderna.
Men jag har tagit klivet, börjat acceptera honm för den person han idag är,. acceptera hans val i livet. Acceptera att hans val och vilja inte är min huvudvärk, inte min ensak så länge det inte berör barnen.
Jag har börjat se att en framtid finns, att jag kan känna något för någon annan. Att jag redan nu känner att jag någon gång i framtiden vill ha fler barn.
Jag kan skratta. Jag kan sakna, jag kan känna empati och längta igen.
En erfarnhet starkare, en erfarenhet rikare. får se det som en stolthet istället för ett förtryck att sträcka på ryggen och säga "jag är ensamstående mamma" för vem säger att det är något dåligt?
Är det inte bra att man jobbigt nog tog klivet och valde att gå skilda vägar när en relation inte fungerar och det resuterar i att barnen blir lidande?
Är det inte starkt att klara två barn själv? samtidigtsom du ka ta hand om dig själv, hund, hushå¨ll, arbete och studier?
Är det verkligen något pinsamt och avskyvärt?
Alltid vart min mardrö, men börjar tänka om.
Sträcker på mig och talar stolt om vem jag är en får folk tycka vad fan dom vill. Jag bryr mig mindre och mindre om folks åsikter (förutom dom som ligger mig kärt om hjärtat) dom som inte betyder nått för mig har heller ingen inverkan på hur jag ska tolka deras åsikt.
det rör mig inte.
eftersom jag e en ganska stark personlighet och både syns och hörs mycket, mkt åsikter och håller sällan tyst om dom kan det föra med sig hat såsom kärlek.
Vilket många gånger kan bli tufft om man väljer att ta åt sig av allt folk säger och tycker.
deremot dom jag älskar har väldigt stort inflytande på mig (kanske för mkt) Men har även valt där att inte ta åt mig för mkt, kärlek gör ont (även när det gäller kärlek över en vän) Kan personer inte visa mig den respekt jag förväntar mig så vill jag inte heller ge något som helst intresse tillbaka även om hela jag gråter inombords.
Som Mange sa "ett förtroende är väldigt svårt att bygga upp, men väldigt lätt att bli av med" Jävligt bra sagt...
nee nu ska jag faktiskt hoppa in i en dusch. Lägger in lite bilde rpå mina älsklingar, dom kommer iaf att vandra vid min sida livet ut. Ibland mer och ibland mindre. Och jag vid deras, vad som än händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar