Kanske har det som hänt fått oss att inse?

Sitter och funderar.
LJuger om jag säger att mina funderingar är speciellt normala.
Det är mestadels självhat och ett evigt anklagande mot mig själv för att jag inte med våld slet nyckeln ur hans hand.

Att inte situationen togs på allvar från min sida.
Ändå fattade jag direkt vad det var när Roger hörde av sig på lördags morgonen.

Conny ville att jag skulle va hans "familjehem" jag va tveksam, men såhär i efterhand varför inte?

Hos mig hade det säkert fungerar skapligt.

I vilket fall som helst så ska jag nog ansöka om att bli ett familjehem,
Måste dock låta allt lägga sig först. Måste orka.

Önskar jag kunde hjälpa andra med missbruks problem :-(
Fast i ärlighetens namn så finns det en del utvalda jag skulle vilja trycka in en överdos i armen , eller trycka in lite hiv i blodet.

För att det gör mig så ont att Conny är borta.
Att folk uppmuntrat.
Hur kan man festa med en person som sitter på behandling för missbruksproblem av både droger och alkohol?

Det är samma som att acceptera.

Känner mig alltmer förtvivlad, förvirrad och panikslagen.
Ibland går det bra när man går runt och inte fattar att han är borta, men när man vet att han inte finns mer, när man tänker på synen av honom i sin kista så fridfull men så oerhört död så vet jag inte vart jag ska ta vägen.

Aldrig förr har jag sett en död människa och inte hade jag förväntat mig att Conny skulle vara den första att beskåda.
Man kunde se hur livet sinat ur kroppen, han va så fin.
Så kall. Iskall.

Jag höll hans hand.

Då va det så självklart, helt plötsligt ett faktum. Conny ÄR och förblir DÖD.
Han kommer aldrig mer tillbaka.
Aldrig mer. FAAAAAAN......

Jag vill inte inse, vill inte ha det så....jag vill ha honom tillbaka.

Folk snackar skit, dom fantiserar ihåp massa jävla historier om honom.
han hade alla möjliga sjukdomar (vad det nu spelar för roll, han e ju ändå död) och det spekuleras i att han tagit sitt liv.
Då undrar jag bara en sak: Varför hade han bälte på sig??

Kan informera alla nyfikna därute, han tog inte sitt liv. Han skulle aldrig göra det.
Plus att jag pratat m räddningtjänst, polis OCH begravningsentreprenören och ingen av dom tror det.

Det gör så ont i mig att ingen kunde inse allvaret.
Jag har ring socialen, behandlingshem, polis och bönat att låsa in honom.
Att göra nått.
Men ingen kunde göra nått, och nu finns han inte mer.

Han rymde så fort det inte gick som han ville, och då tycker jag att det int eär vänskap att festa till det med honom.

Ofta kom han till mig, nästan alltid faktiskt.
Då fick han en avhyvling. Men jag har inget att ångra.
jag känner inte att jag någonsin varit elak mot honom.
Alltid ställt upp.
Dermot känner jag att jag kanske inte gjorde tillräckligt.

I vilket fall som helst, från och med nu ska jag börja inse problemet i ett missbruk, försöka hjälpa andra.

För jag önskar inte ens min värsta fiende denna smärta.