ensamt...

Det värker, önskar allt va som förrut.
När vi sprang hos varann jämt, delade det mesta. En blick räckte för att man skule förstå den andras tanke.
Tyckte oftast likadant. Skrattade åt samma saker.
Den första som fick se mitt positiva gravtest.

Alla hemlisar berättade jag, hemlisar jag inte ens berättade för min (dåvarande) sambo.
Det va en Vän. En Vän med stora bokstäver.
Saknar det. Fruktansvärt mkt. Älskar henne som en syster.
Och saknar henne så det värker i bröstet. Känner mig så övergiven och ensam. Har massa andra, men det är in samma sak (jo Sofie o Mange )

Allt jag säger är på nått sätt fel, kanske är jag störd i huvudet och inte blivit vuxen.
Inget jag föreslår går inte hem.
Hur kan två människor som vart som ett växa ifrån varann så enormt mkt?

Jag är en kass person på att höra av mig det vet jag.
Men har vart så JÄVLA mkt det sista, har inte haft ork. Hade önskat jag haft en vänskaplig hand att sträcka mig efter?!

Har ju haft min plutt hela tiden, underbara man. Men man behöver en vän ibland med.
Känns som hela världen vänt mig ryggen.

undra om det är jag eller hon som förändrats mest? Eller om det är båda fast åt olika håll?
Skiter i vilket, vill ha tillbaka det gamla :-(