SjälvBiografi

Längesen nu jag lade ut ett stycke ur min bok, så tänkte jag skulle göra det nu.

"Jag stirrande rakt ner i tallriken, Kunde omöjligt få ner maten. Visste så väl att man inte fick säga att maten smakade illa,men den gjorde ju det! och att det fanns barn världen över som skulle göra vad som helst för att vara i mina skor.

Men för varje tugga jag tog, kände jag hur maginnehållet vände sig i mig och ville upp. Bad till gud att min mamma skulle komma hem. Skydda mig.
Hon skulle aldrig tvinga mig såhär. Så fort hon var ur huset pågick mobbningen. Jag grät tyst, tårarna rann längs mina kinder och nerför hakan för att sen landa i tallriken. Även näsan rann, rakt ner i munnen, kunde känna den salta smaken av tårar.

Redan som 6-7 åring hatade jag mig själv.

"SKYNDA DIG ATT ÄTA UPP NU UNGJÄVEL, ANNARS FÅR DU INGEN EFTERRÄTT" skrek han hånande och plockade fram stora semlor och ställde fram på bordet, till alla utan mig.
Jag tittade fortfarande ner i tallriken men kikade upp med rödgråtna ögon och såg frestande på hur mitt yngre syskon helt lyckligt omedvetande om hur fel jag behandlades smaskade i sig, med grädde i hela ansiktet.

Jag fortsatte ta tugga efter tugga- egentligen bara för att jag också ville ha en semla.
Tillslut gick reflexerna inte längre att kontrollera och jag kräktes rakt ut i min egna tallrik.
Han blev rasande och famlade fram svordomar om hur vidrig jag va, vad han ville göra med mig.
Tilslut sansade han sig och fortsatte tvinga mig att äta.
Jag försökte hysteriskt be om att slippa., jag sjönk ner på knä, knöt händerna och skrek "snälla snälla jag gör vadf som helst, bara jag slipper äta..."
Det hjälpte inte.

Jag slapp inte, satt hela kvällen...& åt sked för sked upp min egna spya. Någon semla fick jag inte och när min mamma kom hem från jobbet låg jag fortfarande vaken, Hon smög tyst in för att krama om mig och jag omfamnade henne hårt.
Ville berätta men lät bli. Tänk vad besviken hon skulle bli.....??"