talar, talar...

Men ingen hör.
Skriker, men ändå är det ingen som hör. Gråter men ingen som ser.

Kryper på mina knän och ber för allt i mitt liv om en enda sak, Men inget sker.
Önskar så gärna. Vill så gärna. Måste!

Ensam på rangliga ben får en lång och dyster färd påbörjas, hur det slutar är det ingen som vet.

Är trött i min kropp, ord och svikna handlingar begår kollektivt mord mot mitt stackars utsatta och sårbara hjärta.