För det första så när jag är ho henne kallar hon mig olika namn och pratar om andras saker för att hon e så vmsig att hon blandar ihåp allas journaler, för det andra va jag hos henne i typ vecka 10 sen har man ultraljud i 18-19:e veckan och sen ska man ju ringa om en tid igen vilket jag gjorde...TRE gr och talade in på hennes tel svar och bad henne ringa upp, vilket hon inte gjorde förrens idag 4 veckor efter ul, då ber jag henne om en ny tid , en vanlig rutin koll.
Då får jag en i 26:e veckan, är inte det väldigt långt fram? m tanke på att jag inte vart hos henne sedan inskrivningen i v 10-12?
Inte för att jag är den som vill spring ahos barnmorskan i tid och otid men kan ju vara bra att ha koll på hjärtljud och tillväxt och sådana saker.
Hoppas innerligt allt är bra nu bara, jag som me kräks och spyr, viket jag försökte få fram till henne i tel med, då säger hon bara "mm men det gör många när dom är gravida, är nog inget med det"
Hade det inte vart för jag sj börjar tro något e galet hade jag inget sagt, jag spyr alltså allt jag stoppa i mig, Markus övervägde att ringa ambulans i går, nu e ju han visserligen den lättoroade och tar gärna det säkra före det osäkra lite för lätt ibland.
Men när jag röööt "nnnnääääääj det ger du fan i " som ett brunstigt lejon från toaletten i går så fick jag till svar ett ynkligt "men du e ju min fru o det är min bebis i magen vill inte något händer er, det klarar jag inte av..."
Då lovar jag att mitt hjärta vred sig tre varv av kärlek, fan vad gulligt sagt. Jag vet att han menar det med, skulle det hända detta barn något skulle han gå rakt in i väggen.
Jag e inte orolig för barnet för det rör sig och antar h*n suger ur alla mina reserver men börjar bli orolig för mig själv, för e orkeslös och helt svag, känner hur jag rasar i vikt även fast magen bara växer o växer (jag brukar öka i vikt som sjutton när jag väntar barn +25 kilo med båda de andra barnen)
Och kräks strax efter intag av ALLT även vatten.
Kroppen har sådana starka kräkreflexer att jag det senaste pinkat ner mig halvt när jag spytt, har märken i hela gommen av spruckna blodkärl.
Har verkligen käns känslan att inte bry mig om ifal jag dör eller inte, för exakt så känns det när det är som värst. Tänk er ett halvår med magsjuka. Dom dagaran som räknas som "bra" är dagar då du "bara" mår väldigt illa men inte spyr så mkt, dom dagar som e hemska e dom som du knappt fungerar.
Nåja, ska ner till tvättstugan nu och ämta lite tvätt.
