Kärlek, kärlek i dess högaktiga bemärkelse.
Vet ni en sak?! Jag har provat att älska förr, och uppriktigt trott att jag mött kärleken just som den är.
Spenderat år vid någons sida, ena gången bytte vi ringar och i nästa relation så födde jag två fantastiska barn.
Visst har man då hittat den rätta?
Nej, jag trodde det, jag medger. MEN en sak jag alltid saknat, kanske är hårt att säga men har alltid saknat "det där"
Kärleken har funnits, pirret visst.
Men kärleken dog, den dog långt innan vi tog beslutet om att gå skilda vägar. Inte begreppet älska men kärleken.
Det gjorde fruktansvärt ont.
Men man kommer på fötter.
Ivrigt och undermedvetet har man letat efter han med "det" dock utan vidare framsteg o resultat. Kan inteförneka att
jag i min stora glans njöt av singellivet och ensamheten, och den smidighet det för med sig.
Inga förpliktelser till någon.
Sen träffade jag Markus, svårt att förklara, men så fort jag såg honom så visste jag att jag ville ha honom.
Jag kände mig berusad. Det pirrade i mig på ett sätt jag aldrig upplevt förrut.
En känsla som jag med ord inte kan beskriva,en känsla utöver det vanliga, som definitivt måste upplevas för att förstå.
En Känsla som inte va av denna värld.
Det fullkomligt exploderade inom mig.
Samhörigheten oss emellan är obeskrivlig, det va som att alla bitar föll på plats och jag visste tidigt i vårt förhållande att,
jag va beredd att göra nästan vadsomhelst för honom.
Och ju längre tid det gått i vårt förhållande och ju mer vi utvecklats tillsammans blir jag bara mer o mer övertygad.
Vi är menade för varann, självfränder.
Låter kanske som en klyscha och aningen absurt men det är sant.
Ett liv utan Markus finns inte. Vi har vuxit ihåp på ett vackert sätt. Vi kan prata om allt, på ett sätt jag bara kunnat med mina bästa tjejkompisar.
Markus är helt klart min bästa och närmsta vän.
Vi har förmågan att kunna njuta fulländat av varje sekund tillsammans, utnyttja tiden till max.
Vi siktar högt och framåt. Har stora framtidsplaner.
Samtidigt som vi lever i nuet och det som är.
Man vet aldrig hur länge man har varann, man äger inte ens sitt egna liv, du lånar det och någon gång måste du lämna tillbaka det,
När är det ingen som vet.
Att vara osams är onödigt. Vi är absolut inte alltid överens och har våra dispyter, tom gräl som oftast är på mina intiativ tjurskallig som jag är,
MEN vi löser oftast konflikter helt smärtfritt.
Och aldrig förr har jag kunnat göra det på ett så vuxet och nästan overkligt bra sätt.
Vi har samma värderingar o mål i livet. Vi vet båda att det viktigaste är just kärleken, närhet o familjen.
Att man har varann.
Tillsammans är man otroligt stark.
Att kunna tillföra denna fantasiska människa i mina barns liv är för mig en stolthet.
Dom kommer på så vis lära sig älska obegränsat.
Han har så mycket att ge, han är en varm och trygg människa. Han skyddar mig med sitt liv, för att han älskar mig.
Ddetsamma gör jag. Vill inget hellre än att i framtiden föda hans barn. Ha en stor familj.
Han har visat mig att det inte är så "jobbigt" att ha två barn, jag har alltid vart stressad när jag vart iväg någonstans med barnen,
just för att jag alltid måste passat på dom.
Men när vi gör saker tillsammans finns ett samarbete jag inte sett tidigare utan att jag ens behöver be om det.
Det gör att jag fylls med ett lugn som smittar av sig på barnen och allt blir så mkt lättare.
Med honom skulle jag kunna ha hur många barn som helst. Han älskar barn, han är bra med barn. Han får barn att skratta och känna sig trygga.
Han är nått alldeldes extra.
Jag måste säga att jag har otrolig tur som mött denna fantastiska människa!
Kanske låter det konstigt men jag VET med all säkerhet att han är den jag vill leva mitt liv med.
Och skulle inte så vara fallet är jag förlorad, kommer aldrig kunna känna så för någon annan igen.
Kommer aldrig att trötta, det pirrar fortfarande när vi är nära varann,
Och jag ryser till varenda gång telefonen piper till och det är honom jag får sms av.
Och sen jag träffade honom har jag uppriktigt sagt inte sett en ända snygg kille, inte så att alla är fula,
Men just att jag inte lagt märke till någon annas utseende.
Grejen med honom är också att kommer man i situationer där otrohet är möjligt så tänker jag inte "jag får inte, jag är upptagen"
Utan "JAG VILL INTE" tanken finns inte.
Skulle aldrig vilja ha någon annan.
Aldrig älskat med någon med sån passion, aldrig kyssts med någon med sådan eldighet.
Känner mig så hel och fulländad, allt känn så äkta med honom.
Han känner likadant som jag, det är på något sätt sådan renhet i det. Han har precis som jag upplevt känslan av att "hittat den rätta"
Men gått på en sån nitlott utan dess like.
Att tro att man är stormande förälskad och älska någon "gränslöst" men att sen upptäcka att det inte va i närheten av,
det vi har tillsammans.
Visst är det vackert? Underbart?!
Det är något visst med oss. Aldrig förr har jag fått höra så många gr av så många olika att "vi passar så bra tillsammans"
Både till utseendet och i sättet.
Och det gör vi verkligen.
Vi har helt klart gift-tycke.
Kan tom se det själv, vi kompletterar varandra, är så lika men ändå så olika.
Även fast vi är så långt ifrån varann så känner jag mig så trygg i våran kärlek, känner mig så älskad.
Sådan värme. Vet inte vad jag ska säga, kanske tröttnar ni på att läsa min "love-blog" dagligen.
Men kan inte låta bli, han och barnen är mittpunkten i mitt liv och jag är så ofattbart lycklig.
Ska sätta punkt här,för en stund iaf. Ha det så gott kära ni!
