Hänge sig fullständigt för kärleken..

Kalla det rätt Eller Fel...jag gör det.
Livrädd såklart samtidigt som jag aldrig varit säkrare på något jag tidigare gjort.

Jag ger honom min själ, min kärlek, mitt hjärta och hoppas att han helt och fullt med öppna armar tar emot det och sedan bär mig de gånger jag inte längre kommer orka gå.

Jag har inget av värde i min ägo, han likaså.
Men vad kan vara mer värt än just kärleken?! Ett stort varmt hjärta, med massa plats för just mig/honom?!

Man tar en risk, en riskt att få hjärtat krossat och fullständigt utslitet.
MEN jag tar också en risk att bli lycklig på livstid.

Överväger man så är kärleken alltid värd att satsa på. Att våga.

Han är min själstvilling utan tvekan.
Vi har varit menade för varann sedan den dagen vi lades på våra mödrars bröst alldeldes hjälplösa och skrikande.
de relationer vi haft under tiden som vart har varit prövningar, förmodlingen för att lära oss något innan vi kastades framför varann.

För att lära oss, utan de relationer hade vi kanske inte upptäckt hur stor kärleken faktiskt kan vara.
Och hur det känns när man verkligen älskar på riktigt!

Som en eld som bara väntat i 24 år på att få börja brinna.
Exakt så känns det, och nu kan jag inte sluta brinna, hittar bränsle precis överallt.

Om ni bara visste hur härligt det är att vara kär och att älska någon, många av er därute tror nog att ni gör det utan att veta om att ni faktiskt inte gör det helt och fullt och på riktigt.

Hans närhet har fått mig att avguda saker jag aldrig tidigare ens övervägt.

Vet ni hur förtrollande det är att ligga nära någon man frenetiskt älskar utan gränser utan kläder, bli smekt i håret och klia hans arm, känna hans hjärta bulta under mig, hans andetag och känna hans doft?!

Att fnissa åt helt obetydliga saker som bara vi vet humorn i, att bara kunna ge varann en blick och direkt förstå innebörden?!

Att helt hänge sin nakna kropp åt honom och låta honom älska den precis som han vill.
Fy fan vill ha fredag nu!! Vill Ha Markus här NU!!