känner mig ensam...

..och har ångest, orkar inte med det.
Hatar när man känner den där hemska otäcka klumpoen komma smygandes.
då vet man att det int ekommer försvinna och det gör mig maktlös, livrädd och jävligt ledsen.

Vill bara må bra, mår bättremen vissa dagar e verkligen skit.
Tålinget vad motgångar heter, och konstiga tankar som etsar sig fast i huvudet som en film som går om och om igen.
Har man aldrig upplevt en riktigt deprission och haft riktig ångest så vet man inte hur det känns.
Man tror det.Men det är fullkomligt obeskrivligt hur ledsen man kan va. Samtidigt som man e likgiltig till allt och alla.
svårt att beskriva känsla,men ångest skulle jag göra den snarlika liknelsen med fruktansvärd oro OCH rädlsa.

Och så känner jag, mår dåligt när jag tänker på en person som åsamkat mig och mpnga andra onödigt lidande. Fruktansvärd egoism och full av hat.Ond.
Önskar av hela min själ att hon kunde gå upp i rök. Hoppas jag kan få lägenhet snart så jag slipper se henne.
Vill börja om på nytt med ungarna.
Ta bort dom från Gränna. Finns fantastiska människor här och är en vacker stad men det är inskränkt och en del människor här e så fruktansvärt hemska.

Saknar Micke.Låter konstigt. jag om någon borde vara van vid ensamhet.
har inte vart annat dom senaste åren.
Vill luta mig mot hans axel och få en kram.

Usch hatar dagar som denna. Saknar glädje, empati och motivation....Känner mig fruktansvärt tom. Allt e tråkigt och meningslöst.


puss o kram