stressad långt in i själen..

irriterad, huvudvärk, svårt att sova...

Som jag sagt förrut så känslan av att kalla sig själv ensamstående mamma gör ungefär lika ont som ett slag under bältet, men med lång terapi så har jag kunnat förmå mig att acceptera det hårda faktum att jag är och förblir ensam.
Iaf ensam i det bemärkelsen att jag och barnens far aldrig kommer bli ett par igen och jag aldrig blir den kärnfamilj jag alltid drömt om.

att ständigt plå¨gas av det dåliga samvete som dina barn ger dig, att ständigt känna att allt du gör är fel, att ha dåligt samvete för det du tar ifrån dom-en riktig familj. Det är påfrestande nog.

Sen att just vara ensam vecka ut och vecka in med två tidskrävande små under att aldrig ha någon egentid bortsett från varannan helg då ska jag jobba från tidig förmiddag till sen kväll. bli inte mkt egentid.
att samtidigt plugga heltid med prov hit och hemtentor dit och i privatlivet ha kvartsamtal och föräldramöten, läkarbesök och andra inlovade aktiviteter är nog så kjobbigt för kroppen som såväl knoppen.

Beundrar alla som orkar utan att klaga. Men på nått sätt känns det som att man har allt ansavar för allting, som att papporna slipper allt för mkt.
Fick i vintras diagnosen djupt deprimerad, utbränd och svår livkris. Mycket pga av en seperation som gjorde så fruktansvärt ont. Mycket av det jag byggt upp raserade mitt framför näsan på mig och jkag kunde inget annat än att se på. Nu f¨år jag äta medicin i minst ett år för att bli Johanna igen, är på god väg. Till skillnad från i vintras kan jag se att det finns en framtid. Att jag o barmnen faktiskt är en familj, med eller utan Kim.
Ingen blir lycklig av att leva i en osundrelation!
Ingen klappar en på axeln för att man bränner ut sig.
Det har jag lärt mig!
Nehee dax att slänga imigo ungarna lite mat, sen kommer Kim o hämtar dom o jag ska med bussen!
Puss o kram