Läste preis på aftonbladet.se att ny studie visar att mammor favoriserar sin förstfödde.
Hmm det skulle jag både vilja hålla med om och säga emot.
Dels för att när jag blev mamma till Neo så va jag tusen gånger peppligare än jag va när jag fick Tess.
Men vad kan man förvänta sig?! Jag visste ju inget. Helt plötsligt står jag där med en nyfödd på endast 4 kg som jag va mammma till, han va mitt ansvar, om han skulle överleva berodde på mig.
Tess flöt mest med i rutiner som redan fanns.
Men när d kommer till kärlek så kan man faktiskt älska två barn precis lika mkt.
Även om det är svårt att föreställa sig när man bara har ett.
Men visst "särbehandlar" man barnen omedvetet i vissa situationer.
Jag skulle säga att jag e peppligare med Neo när han tex ramlar oh överdriver gärna hans sjukdomar och tror att han ständigt ska dö ungefär.
Deremot e det sällan Tess fel när jag hör dom bråkar, kommer på mig själv med att inte ta reda på den egentliga orsaken många gr utan går in som en ångvält oh skäller på Neo.
Sen har man dåligt samvete för det.
Man har gjort så mycket fåniga grejer med sina barn för man vart orolig och överbeskyddande.
Här e några ...
... bekymrat sig över om de gav tillräcklig intellektuell stimulans åt en tremånadersbebis.
... satt upp en trappgrind för ett enda trappsteg.
... sparkat på sin partner när han låtsades släppa barnvagnen utför en backe.
... planerat sin promenadrutt för att undvika övergångsställen.
... alltid vände bort barnets huvud på ett kafé så att de inte kunde se teven.
... ordnade en akut läkartid på grund av ett vitt lager på tungan – som visade sig vara fromage som mormor gett barnet.
... blivit aggressiv och försvarat spädbarnets oförmåga att krypa med att hans ”emotionella reaktioner” minsann var ”högutvecklade”.
... gråtit för att den nyfödde vaknat upp och varit ”ensam” eftersom föräldrarna inte var i rummet.
... spionerat ”likt en hemlig agent” på släktingar när de tagit ut barnet på promenad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar