Och så ett annat stycke ur självbiografin (tror jag ska börja slänga upp bitar ur min bok här varje dag=)

kommentera gärna


"Jag kände blodsmaken i munnen, men vågade inte se efter vad det va, blundade fortfarande.
Vågade inte kolla upp.
Hörde hur han sprang runt hysteriskt i lägenheten full av svartsjuka och hat.
Svartsjuka över att jag yttrat ett ynkligt hej till någon han inte kände till.
Han var så upprörd att jag på riktigt fruktade för mitt liv. Telefonen började ringa hysteriskt och även den flög in i väggen och föll i fem delar.

Precis som jag gjorde nyss.
Jag vågar fortfarande inte titta.
Har ingen tidsupfattning alls, det kan ha gått en halvtimme som fem minuter.
Jag hör hur han smäller igen ytterdörren men jag ligger kvar ännu en stund för att vara på den säkra sidan.
Han har lämnat lägenheten. Jag kan höra bilen åka iväg i en jävla fart. Hör hur gruset slår mot lacken på bilen.
Reser mig upp och ser att det är blodstänk på golvet, känner med hela handen över ansiktet och känner att läppen gått av-därav blodsmaken.
Reser mig upp och stapplar ut ur rummet och Kollar mig länge i hallspegeln och ser hur halsen är prydd av stora blåa strypmärken och min tröja är mer en trasa än ett klädesplagg och det är röda och lila märken över hela bröstet.

Känner bulan i bakhuvudet efter att fått det dunkat flertalet gånger i fönsterbläcket.
Vill gråta. Varför gör han såhär? han älskar ju mig? Han menar det inte. Han kommer tillbaka som alltid och ber om förlåtelse, sen är allt glömt. Finito. Han gör nog aldrig om det, jag vet i samma ögonblick att jag ljuger för mig själv.
Han kommer aldrig förändras..."