Det är jag och min japanska skitmat...

Eftersom det verken finns alkohol eller lyckopiller (ångest dämpande) i mitt hem på sjögatan så får jag tröst äta japask nudelsoppa.

Mår verkligen inge vidare, har fruktansvärd ångest.
så mkt att jag till den milda grad svettas som en äcklig fet gubbe i en bastu fast jag fryser som en död.

Imorgon är det iaf onsdag, det betyder att ännu en halv vecka passerat utan att göra sig speciellt märkbar.

Allt är så konstigt.
Udda.

Jag lovar jag ska försöka svälja min sorg på Bloggen, försöka bli rolig, för visst va jag fantastiskt rolig förr??
Blickade tillbaka i min blogg och skrattade åt mig själv.

Kanske bara är jag som tycker, fast å andra sida är ju det huvudsaken- att man själv skrattar åt sina egna skämt.

Jag klappar mig sannerligen på axeln iaf=)

Tom Conny följde min blogg med förtjusning och ibland generat med ett "meeen Johanna dååå så kan du ju inte skriva..." "Kan jag visst, ser du väl" fick han till svar då=)

Svårt att fokusera på annat när jag bara har en person i huvudet.
Vill ju bara skriva om honom.

Tänker på honom hela tiden, fast antar att det blir tröttsamt för er läsare.

Hoppas jag får behålla antalet läsare(gärna fler)

Föresten hittade rester från dagens fläskpannkaka i blomkrukan, det förklarar min sons stora aptit idag när jag va på toa.
Knas boll!



Tänk egentligen vilken i vilket ögonblicksverk ens liv kan förändras :-S Jävligt otäckt.

Nee åter till mina gummismakande nudlar :-O