Har försökt att hålla huvude kallt det sista, inte låta mig brytas ner helt.
Inte kollat så mkt på kort osv.
Jag känner hur hela jag ler, skrattar till över hur tokig han kunde vara. Kan nästan höra honom prata oh skratta när jag ser hans ansikte.
Kan känna hur hans hud känns i mina händer.
Men glädjen byts ut på någon sekund mot kyla. Det ilar i hela mig.
Inser att han e borta.
Jag tror inte jag insett det fullt ut än.
Vet inte om det är att jag är trg eller om det är för att jag inte vill inte.
Jag vil ju inte att han ska vara borta.
Vill ju ha honom levande. Här.
Kunna ringa honom och säga saker, att han ska ringa mig.
Skälla på honom för att han handlar först o tänker sen alldeldes för ofta.
Han kunde skratta så oerhört fånigt ibland. Och han skrattade lika ofta med en som åt en. Men han va så snäll.
Önskar jag fick berätta för honom om Markus, att han ska veta.
Att han ska acceptera och gädjas.
Är helt övertygad om det. Fan va det va tungt i dag, ska försöka ta mig till graven i veckan. Lämna en blomma, tända ljuset och bara stå där, prata med honom en stund och ägna en tanke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar