Det hade blivit en stor huvudvärk utan honom.
Låter kanske futtigt men med min vanliga tur med män tidigare i livet så vad det en ännu en chockartad tacksamhet och oerhörd från min sida.
Har aldrig levt ett riktigt sambo förhållande där jag har kunnat känna tvåsamhet.
Känner mig lyckligt lottad som tusan.
Har alltid avundats Amanda (en av mina bästa) som har haft en kille som Johan.
Har avgudar henne och hon honom, dom har varit ihåp sedan högstadiet och är fortfarande lika kära och romantiska och söta.
Dom hjälps åt i hemmet och med lilla dottern.
Det är en relation byggd på kärlek och tillit.
Nu har jag allt det där själv.
Vi kan prata om allt jag o Markus, vi hjälper varann, vi är bästa vänner och ett par.
Vi skratta och gråter ihåp.
I ärlighetens namn kan jag inte säga att jag direkt saknar något i våran relation.
Det skulle i så fall vara att jag skulle vilja ha honom närmre mig, men just nu är ju avståndet nödvändigt.
Vi har allt. Beundrar honom för den han är, är stolt över honom.
Jag vet att han känner samma för mig, han stöttar mig i allt och han får mig att känna mig så trygg i både mig själv, min mammaroll, i honom osv.
Fan vad jag är glad att han finns. Hoppas verkligen vi kommer ligga som dom på bilden när vi blivit gamla och grå och trillar av pinnen :-p
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar