Man vänjer sig aldrig!

Det är fan sant. Hela vintern och våren har jag pendlat fram och tillbaka 20 mil på fredagen och lika långt på söndagen mellan Gränna och min älskling.

Men varenda jävla gång man ska hem så känns det som en grävmaskin trycks in i bröstet och sliter ut hjärtat för att sen krossa det.
Det gör så ont, jag sväljer gråten i 3 timmar (under resan) för att sen stor blöa tills ögonen svider när jag väl är hemma.

Mina barn kröp kärleksfullt upp i min lilla famn i dag o torkade mina tårar och berättade i hopp om att göra mig glad att våra plantor på balkongen börjat växa och bli gröna.
I ett tappert försök låtsades jag bli glad, för att sen när dom somnat in för natten fortsätta mitt huklande.

Va tvungen att ringa för att höra hans röst, lika ledsen va han.

Nåja, helgen har vart underbar, vart härligt väder. Hans mamma va med fre-lördag för jag i ett hjältemodigt försök att vara den perfekta svärdottern lovat att betala hennes resa.
Det va trevligt. Lördagen och söndagen har jag haft alldeldes ensam med min man.
Vi har gosat, paddlat kanot och spelat kubb.
Haft riktigt skitkul.

Nu saknar jag hans närhet brevid mig i sängen, goda vanor har ju förmågan att lätt bli ovanor som man ogärna kan få bort.

Vill ha hans ena hand på min midja och den andra knuten i min hand varje natt, hlra honom viska kärleksförklaringar i mitt öra och kyssa hans Guda-sända läppar dygnet runt.

Helvete vad jag älskar honom. Tror det är få som verkligen kan förstå.

Nu ska jag försöka få lite sömn, är ju trots allt vardag i morgon vilket brukar innebära en start med tidiga mornar, dessutom mår jag sjukt illa..har jag för övrigt gjort hela helgen till och från :-(

Ska se om det finns nått kul att kolla på på någon av alla dessa play-kanaler.

God natt gott folk, speciellt till dig min älskade man ...