Jag får för mig...

Att jag är så förbanna jävla stark och klarar precis vad som helst som någon jävla super woman.
Egentligen är jag så feg att jag bara viskar och ni hör säkert inte ett skit.

hur fan ska man orka bära ett barn till, och föda det. hur ska jag räcka till?
hur ska min kärlek och tid räcka åt tre stycken?
Vet att tanken förmodligen är fullkommligt normal och skulle jag ställa den till någon proffessionell skulle jag bara få en klapp i axeln och ett "det e normalt att vara rädd Johanna"...

Men jag e fan skitskraj. Mest rädd är jag nog att jag återigen ska bli sviken och lämnad med en liten.

Tänk vilken tur jag haft två graviditer och min kropp har återgått precis till det normala, men gör det det en 3:e gång?

Ahh jag kan inte skilja på ett skit.

Ska till LInköping senare, måse packa.