Blir livet någonsin normalt igen?

Känns som att allt är kaos och helvete.
Mår dåligt, inte gråtit idag, varit arg och helt tom om vartannat.

Åkte hem vid tolv tiden från Roger idag, hade akuttid hos min psykiatriker pga omständigheterna.
Nu blir jag tvungen att gå till hene 1-2 gr i veckan, hon tyckte jag va i dåligt skick.

Känner mig i dåligt skick.
Bara gråter och funderar, tänker, grubblar, anklagar och får panik.
fasar inteför begravningen, att veta att han ligger i kistan...Usch fy fan.

För en veckan sedan ganska exakt, stod jag och pratade med Conny utanför mitt hus, han tog bilen för att han saknade mig.
Fan. Känns som igår samtidigt som en evighet sedan.

Sitter hos Roger idag med, nu med barnen. Underbart att träffa dom.
Har inte träffat dom på en vecka, aldrig vart i från dom så länge, och konstigt nog knappt saknat dom.

Kunde inte ha dom i veckan, har varit hysterisk i omgångar.
Nu kan jag samla mig mer. Även om det fortfarande är svårt.

Dom hade saknat mig, jag förklarade för barnen vad som hänt Conny.
Neo va bekymrad resten av dagen, vi köpte varsitt ljus från barnen och tände för Conny på olycksplatsen, Neo frågade vart Conny va eftersom vi tände för han.

Usch det sved.

Dom kallar Roger för Conny. Dom vill ligga i hans knä. Underbart.
Tur jag har honom.

Känner mig ensam fast jag inte är det.

Huvudet värker, tomheten svider.
Blir man normal igen?

Hoppas fan det. Alla säger det iaf.
Känns svårt och tungt att tvingas spendera resten av sitt liv utan Conny.
Hur fan ska det gå?

Vet inte ens va jag ska skriva. God natt!