fan...

kan fan inte andas, finns inga ord som kan beskriva hur jag mår, allt kretsar kring conny.
Drömmer om han, gråter, mår illa, kräks.

Vet inte...han va bland dom viktigaste i mitt liv.

Kännt varann så länge, säkert 11 år.

Förra fredagn satt du i Neos stol och kom inte loss, fastande m ruumpan, och sa att du inte tänkte gå förrens jag ville ha dig.

Jag envisades med att inget skule funka.

Alltid har det varit du och jag, kärleken har fan alltid funnits där.

Ända sedan högstadiet.
Vi va som ett kärlekspar, fast ändå som syskon.
Likadana. Jag va idientiskt med dig till mitt sätt fast en skötsam variant.

Samtidigt kändes det som jag va din mamma ibland, jag bäddade ner dig.
Lagade mat åt dig, tog med dig på blåbärsplockning i skogen.
Vi pärlade med barnen, pratade om ALLT.

Jag skällde på dig, du sa alltid att jag tjatade... kanske gjorde jag det.
Såhär i efterhand så kanske det inte hjälpte, men och andra sidan, så va du trygg hos mig, inget knark, ingen alkohol, inga knivar eller farliga människor.



Delade tankar. Du sa i Tisdags att jag va en flippad brud, att du älskade det hos mig.
Du hade rätt, jag va jävligt flippad.
du undrade varför jag aldrig kommit till dig tidigare, att du utan att tveka lämnat det du hade för att vara med mig.

Jag har gråtit hos dig. Skrattat så tårarna sprutat, varit så arg att jag nästan slagit dig.

Gör så ont att aldrig mer få se dig. Tårarna rinner oavbrutet, näsan svider och ögonen är igensvullna.

fan jag älskar dig som jag älskar min familj. Du va min familj. Min lilla lilla Conny.
Det ända jag tänker på att du vandrar runt vilsen och rädd, vet hur rädd du va för döden.
Jag vill hålla om dig och säga att allt kommer bli bra som jag alltid gjort.
Vill krama dig hårt, fläta mina fingrar i dina och pussa dig på pannan.

kanske är du inte rädd, kanske är du fri, frisk och drog fri.
Antar att du är för lat för att spöka. Eller så flänger du runt som en dåre.

Amanda trodde du busade med ljusen, för dom slockande hela tiden.
Typiskt dig, retas.

Fan det här inlägget har tait mit två dagar att skriva, har ingen ork, känner mig helt apatisk.


varje gång jag blundar ser jag ditt ansikte, kan höra dig säga "du och jag emil" så svarade jag "jaa det är du och jag alfred"

fAN FAN FAN.....
saknar dig så mitt hjärta..