Självbiografi

Är int epå långa vägar kvar med min självbiografibok, MEN när jag skriver hoppar jag väldigt mycket i mitt skrivande, just nu har jag precis skrivit om året som varit.
Här är en del.

"hinner precis komma innanför min ytterdörr när jag handlöst slänger mig på golvet för att jag av okänd andledning gått hela helgen och arbetat med gråten i halsen oh ångesten skärande i hela kroppen.

Gråter som ett barn, blandat hysteriskt med ivrigt hulkande.
Vill inget annat än just dö, finns ingen annan utväg än att slippa ångesten än att just dö.
snön faller så fridfullt utanför fönstret och jag stannar upp en stund och funderar, varför just jag?
Personen jag älskar näst mest efter mina barn, mannen jag såg hela min framtid med.
Honom jag gav två barn. Mannen jag haft vid min sida i 6 års tid.
Jag visste knappt något annat, han va borta.

Nu skulle vi leva åtskillt, vara ovänner och så småningom se honom med en annan kvinna.
Det gjorde så ont, så jävla ont.
Vill aldrig mer uppleva den djävulska smärtan. Fy fan.

Känner hur det rinner i näsan, torkar med handen och ser att det är blod, massor.

Jag som aldrig blött näseblod i hela mitt liv förut. (får senare reda på av läkaren att stressen och ångesten utlöste det)

Hela jag skakar. Jag är så full av ångest och vrede att jag för att inte skada mig själv måste krypa ihåp i fosterställning och gunga fram och tillbaka.

gråter, gråter i flera timmar tills jag knappt kan andas.
Somnar i min egen olust, min sorg oh min tomhet.
Aldrig förr har jag känt mig så jävla tom, ensam och hopplös, aldrig förr har jag mått så fruktansvärt dåligt.

Att detta sen skulle utlösa en sjukdom och ångest som inte längre är grundad på det jag då sörjde hade jag ingen aning om.

Att jag hösten året efter förstfarande skulle äta medciner i massor, och fortfarande kan jag vissa dagar känna olust till livet va något jag inte kunnat föreställa mig.

Att sanningen om hur livet faktiskt är kan komma ifatt en så plötsligt är inget jag önskar någon..."