ibland känns det som man står i ett tomt svart rum med endast tomhet runtomkring och man skriker och ropar på hjälp, men ingen hör, ingen vill höra.
Inte ens jag själv. Jag håller för öronen, skjuter alltid det oundvikliga framför mig, sen en dag- PANG- så har verkligheten kommit i fatt mig fortare än jag kunnat ana.
önskar jag va lika dum som en struts och kunde sticka ner huvudet i sanden och tro att jag på så sätt blev osynlig. Men så är dock inte fallet.
Och blir jag av med den där förbannande ångesten en stund så kommer den med språnggsteg efter mig och jagar ikapp mig. Hatar det, orkar inte, vill också vara "normal"
Och nu ligger jag här, utan överflöd av ångest, men vad är bieffekten av det då??
jo tröttheten, så då orkar jag inte vara gladoch ha kul ändå.
För är det nått min medicin är bra duktig på så är det att göra mig tjock och trött.
Fy fan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar