Elaka värld...

Här vandrar jag omkring ensam och rädd.
Tittar mig omkring och tror att alllt jag ser vill mig ont.

Jag saknar Conny.
Mitt liv.
När kommer han? när ringer han? När loggar han in på msn?

Aldrig mer?
Vad säger du?

Orkar inte, jag vill bara bryta ihåp, jag saknar honom så jag vill fan bara dö.

Min älskade lilla vän. Världen och livet är orättvist.
Det finns så många andra som förtjänar att dö som ändå får behålla det värdefulla som livet erbjuder utan att vara tacksamma och rädda om det dom fått.

Så orättvist.

Jag vet att jag tjatar om Conny, jag vet det.
Men vad ska jag göra?
Det är ju han som kretsar i mina tankar. Det är honom jag älskar och saknar.
Jag får panik, gör vadsomhelst. vill se honom en sista gång.
Då menar jag inte död, för det har jag redan gjort. Jag vill se honom livs levande skratta mot mig.

Som förr.

Fan min lilla älskade vän. Helvete. Jag vill inte åååååååååååååååh....
snälla väck mig ur denna hemska mardröm.
Vet inte hur jag ska ta mig ur det annars. Lider så fullständigt.

Vill bara vara nära hans varma levande kropp. Känna hans andetag, njuta av varje sekund av hans närhet som jag gjort så många gånger förr.

Höra hans kärleks förklaringar och hans dumma jävla historier om vad han vart ute på, få skälla.

Ååååååh min lilla älskade Conny, kom tillbaka. Vet inte hur jag ska överleva utan dig. Tänk att du aldrig mer ska få skratta och le, aldrig mer få kyssa en flicka som ler, aldrig mer få äta eller drika en öl....aldrig mer få ligga i min soffa...

ååå gud vad jag älsakr dig. Du ÄR så underbar.

Tror ingen fattar hur mkt jag älskar honom. Hur jävla mkt jag saknar honom.

Faaaaaaan.................
skulle behöva nån stark j-a medicin för att klara av smärtan.

Vill ha hans kärlek, hans armar omkring mig, hans blick i min.
hans händer i mina.

Vi va så kära, som två tonåringar sprallade vi runt i varanderas sällskap.

Bara för att vi känt varann sååå länge men ingen vågat erkänna kärleken till varann även fast den var uppenbar.
Aldrig förr har vi varit varande kroppsligt nära (förutom när vi låg nakna och bara gosade utan sex hösten 2003 i min längenhet)

Saknar dig. Du va grym. Du va underbar. Många hatade dig för den du utgav dig för att vara. Dom som kände dig älskade dig för den du var, för vi visste vilken fin männisiska du va.

Vi visste din omtanke, ditt medlidande, ditt Oegosistiska sätt, din snällhet och hur jävla fin du va.

Du va så snygg, såsexig, så attraherande, du raggade på alla söta tjejer, Du va en don juan.
Men du kom alltid tillbaka till mig. Även fast vi aldrig hann bli ett par.

Du va exakt som jag, vi va verkligen som pusselbitar, passade perfekt.
Identiska.
fan lova att vänta på mig, jag kommer att komma till dig älskling. En dag gör jag det.
Ingen är odödlig.
Vill veta att du står i ljuset och väntar, annars är jag för rädd.
Känns tryggt att veta att du kommer vänta.

Varje gång jag ser stjärnor så tänker jag på DIG. För du va en stjärna.
Fin som en. Du bländade som en iaf.

Du kunde reta upp en som ingen annan, men ändå fick du mig alltid att skratta och le, du fick hela mig att pirra. I så många år.

Varför just du????
Fattar d inte, fast jag ändå fattar.
Du anar inte hur skönt det är att få skriva ur sina känslor för dig här.
Även fast du inte kan se vad jag skriver känns det som jag pratar med dig.

Sitter och dricker rödvin, vill lipa, kommer jag troligen göra med.

Orkar inte gråta. Gör allt för att slippa lipa, ipa som en j-a unge i blöja.

Gör ärligt talat allt för att glömma dig, samtidigt som jag gör allt för att påminnas om dig.
Du har din vita tröja och dina kalsonger här i din "egna byrålåda" luktar på dom hela tiden, det är tyvärr rentvättat, önskar det luktade du.

du luktade speiellt, du luktade mkt, du va inte glad i att duscha.
fick tvinga dig *LOL*

ÅÅÅÅ känner mig så frustrerad. ÄLksar ju dig. Du ska vara här, det är lördag.
Du brukade vara här, din lilla rymling.

Ååååh lilla Conny...Varför är världen så ond? varför ska alltid dom goda få lämna in?

Hur kan någon som du försvinna, det måste vara för att någon däruppe behövde dig.

Du va så fin.
Älskar dig. Gör så ont. Skulle kunna skriva en bok om just dig som person och hur ont saknade efter dig gör.

Begravningen var rörande fin. Jag hade tagit min stesolid så jag kunde inte ens gråta. Även fast det gjorde äckligt ont.

Hade gråten i halsen med det gick inte.
Mina blommor som jag köpt åt dig min älkling stod så ståtligt brevid kistan på en pelare.
Kändes så bra att mina blommor fick stå där brevid dig. Skulle kunna köpa hela världen åt dig, det vet du.
Har köpt så mkt åt dig av kärlek och du blev jämt arg och sa att du kunde köpa det du ville ha själv.
Men det kunde du ju inte. Du hade inga pengar.
Och jag gjorde det ju för att jag älskade dig.

Lyssnar på vårt inspelade samtal hela jävla tiden, där du frågar om jag "kan tänka mig att leva mitt liv med dig"

Klart jag skulle gubben. Allt va bara så komplicerat.
Jag har ju barn.
Annars hade jag kunnat det.

Du visste vad mina barn betydde för mig. Väldigt mkt.
Precis som du min gosegris.

Fan vill gråta. Vill kräkas. fan vad det smärtar att du för alltid är borta.
Måste du vara det?
Kan man inte få en andra chans?
Kan vi inte bara byta plats?

vad som helst. Jag är en omtänksam jävel men du va en bättre människa.

din mamma och bror saknar dig sååååå...
din mamma gråter hela tiden, det skär i hjärtat att se, hon älskar dig.
Snälla Conny kom, måste det vara så definitivt?

Hatar döden.
Hatar den verkligen. Älskar dig.

Vill vara med dig. Du är mitt allt.