Faaan det är så tyst.
Hatar denna tomheten.
Du gjorde dig hörd även om du inte var här, genom att ringa stup i kvarten, vibba mig på msn.
Hela tiden. Va du inte i lägenheten stod du utanför och ropade.
Skämde alltid ut mig genom att vråla på mig och vingla runt bland folk.
Saknar dig sååå...
Saknar ditt fina hjärta, tänk att det snälla hjärtat förevigt slutat att slå?!
Det är ju så oerhört jävla sorgligt. Deprimerande. Blir man någonsin människa? blir man det?
Hur länge ska man sörja? jag fattar som alla andra att sorgen alltid kommer existera men hur länge ska den göra såhär jävla ont?
Jag orkar inte med det.
Det tynger så. Känns som jag numera är halv.
Vad är man utan sin kärlek?!
Trodde det skulle bli vi, den ända mannen jag verkligen velat spendera mitt liv med utan tvivel bara han hade ryckt upp sig för att passa in i mitt liv med barn.
Det var vi två. Jag brukade säga "vi är inte ihåp så du ska inte bestäma det" då svarade han " nee fast vi är ju typ det"
haha antinge är man det eller inte enligt mig, inte "typ det"
Åååååååååååååååååååååååååååååååå jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte.
Måste du vara borta?
Varför?
Lilla plutt. Dumma dig.
Nu är du bara aska. Vart är din själ då? Finns det nått efter detta?
Kan du inte göra dig påmind? saknar ju dig.. vill ha dig här. Gosa med dig.
Pussa på dig.
Det är så tragist, tomt och ensamt. Fan.
Lyssnar på "always love you" med dolly parton, texten passar in perfekt på hur jag känner.
Ååååååå min lilla skrutt...vad Fan ska jag ta mig till?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar