Barnasinnet kvar?

Jag tillhör ju kategorin "nästan lite lätt utvecklinsstörd" med det menar jag att jag har ofta ganska svårt att vara allvarlig.

Eller njaa egentligen inte, men jag trivs så bra att vara på ett barns nivå.

Minns när jag tvingade Neo 2,5 år gammal att åka nyckelpigan på liseberg, enbart för att jag själv finner den som mkt rolig och magkillande=)

Igår låg jag och min son i soffan, pratade om allt mellan himmel o jord.
Han är mkt smart min pojke.
Mycket frågvis, precis som jag.

Jag frågade honom hur det är att vara ju 4,5 år, han visste nog inte riktigt svaret på den frågan eftersom han inte vet så mkt annat än det.

Jag undrade om han var nöjd med tillvaron, sina vänner, sin familj.
Och det var han.

Tror livet är ganska så bekymmerlöst och fridfullt som 4 åring.

Han är ju väldigt mycket för sin mamma min pojke och gud nåde den som skadar mig.
Han låg och klappade mig i håret, sa att jag var fin.

Tänk att en komplimang från sitt barn kan värma så?!
Även om jag hade sett ut som dracula hade han förmodligen tyckt att jag va söt.

På kvartsamtalet igår berättade dom att när Conny gått bort och jag va så otroligt ledsen hade dom pratat mkt med Neo om det på dagis (jag berättade så dom skulle veta vad som hänt)
Han hade sett väldigt ledsen ut en dag, och fröken hade frågat honom vad som stod på, om han var ledsen?!
Till svar får hon "jaa, jag är ledsen för min mamma..."

så visst finns det kärlek och omtanke i en liten 4 årings kropp:-)

det är härligt.

och visst finns d barnasinne i en 24 årings kropp;-)