FFS :-p

hon går genom mörker och allt det svarta, känner på vattnet. Lägger sig på knä.
hon beundrar dess spegling.
hon tar inte mer än hon får. hon tar vara på sekunderna.

hon söker ljuset, går mot köld och motvind.

hon förtröstar sig själv och skyddar det frö hon sått med varme och kärlek.

hon ligger kvar på knä, hon är ju så svår, hon klagar över löftet hon gav att vara helt i ditt våld,
stå under din kontroll.

Men det spelar inte längre någon roll för hon kommer aldrig mera hit.

han kommer förstöra henne om han kan, för hon förtjänar hela himlen och en mycket bättre man.



Hon sa att han va beredd, att vara storsint och förlåta. Vad svarar man på sånt? Ska man skratta eller gråta?
Du som gjort henne så illa.
ska du kalla henne brottsling nu?

Om nån någonsin ska förlåta är det hon och inte du, Löftet hon gav va inte att ingå i ditt spel.
Löftet som hon gav rörde något annat så hon kan inte klandras för hon gör inget fel, men hon kommer aldrig mera hit.

Och jag ska försvara henne om jag kan.


Hon vill inte snärja in sig, eller binda sig för att sen inte komma loss.
Hennes hjärta är rispat.

Den välkända botten är allför bekant.

Den förbrytiska skärpan, självmordens allvar.

Stegen dom reser sig emot lyckliga slut. Hennes hjärta är skadat.


Du fann henne där i helvetets skärgård, då va hon så skör så illa däran. Där ges bara en chans.


Det finns alltid klockor som klingar, hon vill ingripa mot det obegripbara.
Det är tydligt oh klart hur hennes hjärta är sårat.

Törsten på livet kan aldrig släckas, Hon dricker sitt förbaskade portvin oc läser texter hon skrivit.

Kan någon själv begripa?

Hon är hypnotisk i sin blick.