Självbiografi...

Va ju minst sagt ett bra tag sedan jag blottade biar ur min bok (som jag för övrigt inte skrivit i på väldans länge)
Men i brist på annat så ska ni få ytterligare ett urklipp

"Tittade på mina fötter hela tiden, hade lånat mammas svarta pumps, spelade ingen större roll egentligen vad jag hade på fötterna, men i sådana här situationer bryr man sig gärna om oväsentliga saker.
Kunde inte släppa fokus från fötterna, satt blixt stilla, var livrädd att röra mig för då skulle jag säkert börja gråta. Även det är ju en fullt naturlig reaktion egentligen.

Hörde Prästen tala högt och hans mörka röst ekade i kyrkans ihåliga lokaler. Man hörde snyftningar överallt. Va livrädd att behöva möta någons blick.
Minns speciellt att det satt någon precis bakom mig och gjorde snörvliga ljud, kunde inte avgöra om det var en man eller kvinna och jag vet fortfarande inte vem det var.

Prästen läste upp bitar ur Annettes avskedsbrev inför alla sörjande åskådare. Det var nått i stil med " Nu kanske ni undrar varför jag gjort såhär...Det undrar jag också..."
Egentligen va jag inte förvånad, samtidigt som jag verkligen inte kunde tro det om henne.

Den vita kistan stod så oskyldigt blomsterklädd där framme och det var blommor överallt.
Normalt sett skulle folk tycka det var vackert att se på, personligen tyckte jag det var fult, jag ville kräkas, Göra som Tina som lämnat Kyrkan för längesen och troligen satt på trappen utanför begravd i sina egna händer storgråtandes.
Vet inte varför jag inte grät. Ville inte, kunde inte.

Hon hade ringt mig ett tjugotal gånger dagen innan hon beslutade att hänga sig brutalt i ett hundkoppel, undra vad hon ville. Jag hade struntat i att svara, svinigt nog men va arg på henne.
Kommer aldrig få svar på vad hon ville ha sagt ialla fall.Kanske hade ödet blivit annurlunda OM jag svarat?!

Vi har skrattat många gånger ihåp, det var ju med henne jag provade min första drog, även med henne jag för första gången upplevde mitt första förhållande.
Miste oskulden i hennes dåvarande pojkväns lägenhet.
Hon hade kommit till Gränna som ett litet yrväder och det ända umgänge hon passade in i var hos mig o Tina. Vi va en minst sagt en ouppfostrad och jävlig liten trio men vi hade väldigt kul.

Nu var det över. Dock hade Tina och hon haft betydligt tätare och närmare kontakt det senaste året...

I vilket fall som helst hoppas jag att detta är första, sista och ända gången jag ska behöva begrava en vän..."