Min lilla lilla flicka...

Hade gått och lagt mig och förbrett med reprisen av kommisarei Winter, men vill först prata av mig lite m min man.
Mitt i allt kom en svallvåg av gråt i halsen, jag tittade på min lilla tjej som sov som om hon inte visste nått annat breve mig.
TÄNK OM HON DÖTT, tänk när hon va sådär sjuk, när läkarna inte ville tala om för mig om hon skulle överleva eller inte.

Tänk om jag förlorat henne?! På något konstigt vis föser man undan sådana tankar när allt väl ordnat sig.
Men tänk om jag i nuläget skulle planerar min dotters begravning ist för andra roliga saker som hör sommaren till.

Fy fan, hur hade man tagit sig igenom det?! Det är nog först nu ssom jag verkligen inser att hon faktiskt va en hårsmån från döden, hur nära jag va att förlora henne.

Det gör så förbannat ont. Det skrämer mig, det skrämmmer mig hur fort saker och ting kan gå forlorade.
Hur viktigt det är att ta hand om dom man älsakr, att inte skiljas som ovänner.
Man får liksom perspektiv på saker och ting.

Ens barn är u utan tveka det finaste man har och om någon av dom försvinner vet jag inte hur jag skulle orka, om jag ens skulle det.

Såhär såg min lilla tjej ut när hon va som sjukast, andades genom en respitrator (medvetslös) och slangar i alla tänkbara kroppsöppningar =(