Jag vet verken ut eller in, vet vad jag känner. Finns inga tvivel i den frågan?!
Men att bli ifrågasatt och omtalad vilken hemsk människa du är hela tiden svider.
Jag tvivlar inte en sekund på mina käslor. Aldrig. Jag vet.
Älskar.
Men just nu känns det som jag inte kan andas. Som att jag är osylig. Allt jag gör är inte värt nått mer än just ingenting.
Och att se andras fel som bra. Det är blindhet.
Jag är allt annat än en elak människa, vet man inte det så känner man inte mig.
Jag är tillochmed FÖR snäll.
Vill de flesta väl. Men även jag har känslor.
Blir jag illa behandlad gång på gång så utvecklar det en stor irritation.
Då ska man kunna söka tröst hos den som står en närmast och inte få kalla handen, det är fel och ska det va så så får det vara.
Ska man älska någon så är det för mig numera allt eller inget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar