Mamma..

Såhär inför morsdag på söndag sitter jag som den tänkare jag är i ytterst djupa mamma-tankar berörande det egna jaget Johanna!

Mina första dryga 4,5 år som mamma VET jag med all säkerhet att jag varit en dundermamma.
Mamman med stort M.
Gjort allt ett hondjur gör för sina ungar,plus lite till.
Tagit rollen som deras pappa frivilligt valde att avstå på den tiden vi bodde tillsammans.
Allt för att se deras persikofärgade kinder stråla och se den lilla munnen le.
Har burit på dom när dom inte orkat gå, tröstat dom dagar som nätter.

Pottränat, lärt dom gå, prata, Skriva (Neo), Alla färger osv osv...
Samtidigt va jag en exemplarisk "hemma fru" som bakade bröd o bullar stup i kvarten, lagade mat (då snackar vi inte färdigfrusta kättbullar utan här gjordes allt själv)
Och hemmet va alltid på topp.

Helt enkelt varit en stabil, trygg och ansvarsfull förebild för mina barn och skulle någon säga motsatsen skulle jag inte bry mig för jag VET med all säkerhet att det inte stämmer.

Förutom att vara en hårt arbetande mamma, så jobbade jag heltid för att sen gå över till heltidsstudier på komvux och i samma veva, hände något alla fasar för.

Det som i mångas ögon ses som ett stort misslyckande, vi valde att gå skilda vägar.
Vilket jag inte ångrar en sekund idag.

Men Som ensam mamma till två ytterst små barn och heltidsstudier framför sig va påfestande.
Minns att jag sköt på hyran den sommaren för att kunna åka till skara sommarland och hyra en stuga med barnen...
Är fast besluten att mina barn aldrig ska behöva lida för att jag är ensam och inte direkt rik.
Dom rår inte för att dom blev till.

Sen kom hösten, hösten 2009. Allt brakade.
Allt jag rörde vid gick åt helvete.
Min allra bästa vän gick bort. En pers jag inte ens med ord kan beskriva.

Det värker fortfarande i bröstet vid minsta åtanke.
Har sett honom växa upp, och att han körde från mig och sedan in i ett träd och avled gör det inte lättare att hantera.

Mina barn brukar fråga om "conny kan se oss från himlen.."

Jag kan inte förneka att jag saknar honom varje dag.
Jag flyttade in hos Connys bror ett tag för att slippa vara själv, slippa se Connys disk, hans smutsiga kläder och känna doften i lakanen han sovit i.

Jag var med Hans bror och hans mamma och tog adjö av Conny på bårhuset, där han låg så fridfull men samtidigt så tom i sin kista.

Jag kysste hans panna, sen fick begravnings entreprenören hjälpa mig ut för jag höll på att falla ihåp, minns att han sa "Du är blekare än Conny Johanna..."

I vilket fall som helst, så gick jag ner mig. Tog hand om mina barn i det som va tvunget, som mat ...rena kläder typ.

Men den mamman som lekte, busade, lyssnade och kommunicerade, kramade utan att det fanns någon andledning den mamman va som bortblåst.

Jag satt mestadels och stirrade in i väggen, åt starka mediciner för att orka upp på morgonen.
Dagis personalen frågade hur jag mådde.

Mitt i den röran träffade jag mannen som jag utan tvekan kallar min stora kärlek.
Ganska snabbt insåg vi båda att det livet han levde inte funkade för två små barn och han valde vägen att läggas in på behandling.

Där han fortfande är och läser på komvux med hyfsade betyg. Är Mäkta stolt över honom.
TIllsammans är vi fruktansvärt starka. Låter kanske konstigt.
Men jag har fått honom att inse att droger inte är ett liv, visat honom hur underbart saker kan vara utan att ha kroppen full med droger.
Hur mkt man ser, hör och känner utan det.

Han har verkligen bestämt sig, han har insett. Känns som en befrielse.
Och han har gjort nått som ingen annan lyckats med. Han har på ett mjukt och stödjande sett sakta fått mig tillbaka till den mamman jag alltid tidigare vart, och det är jag oerhört tacksam för.

Han lyssnar på mig som ingen annan, han tar mig och mina brister för vad det är.

Att bli sedd och hörd som jag blir av honom är fruktansvärt stort för mig.
Speciellt utav en man.
MEN jag vet att jag har ansvaret att se till mina barns behov före mina och därför är det noll tolerans av droger i vårt liv.
Vi har börjat bygga upp den familjekänsla vi båda alltid saknat.
KÄRLEKEN, ömheten. Att se sina barn. Att låta barnen göra fel för att lära sig hamna på rätt väg.
Hemma hos oss är barnen alltid välkomna oavsett tid på dygnet (när dom blir vuxna)

Och vi hoppas innerligt att vi i framtiden får många fina ungar.
Kan inte tänka mig en bättre far än honom. Nog för han strulat till hela sitt liv.
Men en mer ömsint och varm pappa är sällsynt.

Och jag vill även tillägga att jag iaf när jag mådde skit tog ansvaret för mina barns skull och bad om hjälp.
Jag fick behandling i form av samtal. Och dessa underbara kvinnor som jag träffat en gång i veckan sen förra året, är fantastiska.

I våras höll jag ju på att förlora min dotter vilket också va en pers. Och det va nästan jobbigare efteråt när hon tillfrisknat när ja började slappna av meroch insåg hur nära det va.
Det hade jag inte heller överlevt så bra som jag faktiskt gjorde utan Markus eviga stöd trots våra 20 mil emellan oss.

Det jag vill ha ut av detta inlägg är för det första att alla är värda en andra chans, man kan faktiskt förändras.
Och att vara en bra mamma är inte om ungarna har märkeskläder, eller flest leksaker osv utan alla mammor och pappor är den bästa för sina barn.
Är nog få barn som frivilligt vill byta bort sina päron.
Och att våga be om hjälp är inte ett misslyckande, det är ANSVAR. Ingen kommer någonsin att klappa dig på axeln för att du bränt ut dig.

Och så länge man verkligen gör sitt bästa för sina barn, Och ger dom obegränsat med kärlek och i största möjliga mån den tid man bara kan så anser jag att man är en ypperlig Mamma/Pappa.

Hittade en bild på mig och mina knoddar när Tess bara är 2 dygn och Neo 22 månader :)
Minns känslan av att ligga sådär och känna sig mer älskad än någonsin av sina alldeldes egna barn. Obeskrivligt!

Det är Stort! (sen låten som jag lagt ut är sann från början till slut, tårana rinner längs mina kinder när jag lyssnar)