Vuxit som människor..

Av mitt förra inlägg vill jag också passa på att säga att Jag vuxit otroligt som människa.
Har genom Markus fått gå igenom en otrolig resa.
En resa av berusande lycka, Massa tårar, jobbiga avsked och underbara möten.
Att lära sig uppskatta tiden, att ta vara på varann och det man har.

Att uppskatta en beröring just för vad den är.
Att gå från att se den man älskar nästan ta sitt liv genom att pressa in alla droger som han kommer över till att blivit en mer vuxen och tolerant man på relativt kort tid.

Att vara medberoende, att försvara ett oacceptabelt levnadssätt och att på alla vis skydda det.
Fast samtidigt inse verkligeheten, att behöva tvinga den man älskar att välja mellan droger och mig.
Självklart valde han mig (inte självklart visserligen) Och det tackar jag nästan gud för.
Hade med all säkerthet aldrig träffat någon som Markus igen, hade nog inte känt så starkt för någon.
Han är min självfrände. Vi är olika men lika, vi kompenserar varann exemplariskt och har fruktansvärt roligt tillsammans.
Mitt i alla misär kan vi ta varandras händer och skratta åt det för att sen samla nya krafter och fortsätta kämpa.

Har fått utstå oerhörd kritik från omgivnigen till en början, visserligen med all rätt.
Men vi kämpade oss igenom detta och blev på väger mkt bättre och mer öppna människor.
Är glad att vi orkade.
Är emellanåt fruktansvärt jobbigt att ha honom så långt borta, är hemskt att stå gråtande på en perong med huvudet nerborrat i hans hals och känna hans doft, höra tåget komma tuffande och veta att om ca 2 minuter är han bara längre och längre bort.
Det gör ont.

Att många gr i veckan få gråta sig till sömns för att man saknar någon så väldigt mkt! Jag älskar Markus! Älskar mina barn, älskar livet!
Hittade lite bilder på oss. Från början av vårt förhållande och ett relativt nytt.
Ser att vi även förändrats till utseendet. Till det positiva. Ingen av oss mådde psykiskt bra under tiden av det första fototillfället. Det syns i en människas ögon.