Har ni ens den minsta aning om?

Hur det känns att ta sig ur att missbruk?
Många har delade meningar om Markus om ha är drogfri eller inte nu när han satts in på sub-programmet.

Själv är jag mäkta stolt, 5 månader utan återfall, 5 månader...fattar ni?!
Det är det längsta ever (frivilligt)
Nästan ett helt halvår!

Visst han har satts in på en annan "drog" för att klara av sitt opiatsug, kanske inte en höjdare men vaddå?
Han blir inte påverkad eller "subbad" (som det så fint heter) det ända som händer honom är att han inte är sugen på opiater och för egen räkning är jag själaglad att det finns subutex, för då kan han lösa sitt liv så länge och sen ta itu med att trappas ner på subutexet.

Bara för att man inte är opiat sugen (dvs sugen på opiater tex heroin, morin osv) så finns det sug efter andra saker, och sug efter det gamla livet, dom gamla polarna, man bryter helt.

Ingen enkel match. Är så förbaskat stolt. Tänk att vi hittills klarat denna resa problemfritt , visst har det varit mkt tårar på vägen.

Ni som har så mkt åsikter tänk er att ha så mkt smärta i kroppen att ni inte ens kan duscha för det känns som nålar som sticker i hela huden, att smyga mellan sängen och kaffebryggan för att det ska blåsa så lite som möjligt för det känns som minsta vindpust slår i ansiktet (då snackar vi inomhus)
Att frysa nått så gudförbannat i 30 grader värme men samtidigt ha svetten rinnandes, att ha värk i varenda led, snorig näsa, svidande ögon...
att vara trött men inte kunna sova för du har så ont så ont hela tiden.
Och ångesten ska vi inte ens tala om, att vilja krypa in i sig själv och försvinna, att skaka av ångest, ligga i fosterställning ibland och bara gråta.

Att blöda näsblod eller att bara gråta och gråta i timmar utan att veta varför.

Och detta är något han fått genomlida och värre kommer det bli när han ska sättas ut från subbet för den tar månader att bli av med.

Jag ser det som en medicin, precis som jag har min antideprisiva och min somnmedicin, som folk med adhd har sin, och astma patienter sin...
Man tar inte ifrån en diabetiker sin eller hur?

Man måste kanske ha den för att reda ut allt runt omkring först.

Det jag beskrev innan är något han fått genomlida, ändå har han vart världens finaste pojkvän åt mig och stöttat mig i svårigheter som jag fått genomlida medans han vart borta.
Han har sett folk ta en fix utan att trilla dit, haft sug värre än någonsin men ändå tackat nej.

Vart dålig men ändå lekt med mina barn. Förstår ni vilken man han är.
Att vi ska gifta oss är förutom födesln av mina två fina barn det absolut bästa som har hänt mig.
Han visar sin kärlek till mig genom att genomgå detta helvete, självklart vill han det själv men att ha ett mål gör saken bättre, och att ta tag i det hade han förmodligen inte gjort om inte vi mötts.


Och jag vet inte om jag någonsin lärt mig hantera min borderline utan honom, har ett helvete med det fortfarande, men inte als i den grad som tidigare, han har lärt mig att kommunicera om det jag känner, gå till botten med det och lösa konflikten jag har med mig själv.

Med honom får jag utlopp med känlor jag inte kan hantera, jag får bolla dom med honom.
Han är underbar.Världens största hjärta bankar innanför hans bröst.

Älskar honom, älskar att krypa upp i hans famn, lägga hakan mot gropen i hans hals, att dra fingrarna i hans kortklippta kaluffs, borra in näsan i hans mjuka hud, fläta mina fingrar i hans, lägga mitt hjärta mot hans och känna hur dom bankar i takt.

Fy fan, trodde aldrig jag va människan som skulle gifta sig, eller någon som någonsin skulle grina för en karl, eller mesa ur för en.
Att jag skulle gilla romantiska middagar för två med levande ljus eller att ligga nakna en hel dag i sängen UTAN att ha rått sex utan att bara ligga och prata, fnissa hålla handen, klia på ryggen och sånt!

Om något ex eller gammalt ligg läser min blogg måste dom tro jag fått feber eller nått.
Det är så inte-johanna.

Innan va jag den som hade sex och satte foten stenhårt i röven på han o kastade ut han just för att slippa ligga o hålla om någon, varför liksom?
Onödigt och rent av äckligt. Sen vill jag inte behöva ha en kille hemma när jag vaknar.
Svinigt kan tyckas.
Den tiden är iaf förbi för om 11 månader är jag fru Walfridsson och ska aldrig mer ha sex med någon annan man och jag lider inte av det för bättre kan ingen ha det.

Har haft tur som funnit denna man. Och han är MIN, den som ens skulle tänka tanken att ens försöka nått skulle åka på en omgång, vet att han är mig evigt trogen men bara tanken väcker svarta tankar.

Bara där e något som e olikt mig, har aldrig vart direkt svartsjuk!