har allt men ändå så tom?!

Det e sant, jag saknr egentligen ingenting, förutom små petitesser kanske som massa pengar , ett snyggt hus osv.

Men annars har jag blivit jävligt lyckligt lottad mot vad jag har varit.

Från att leva helt i misär, sepereationer, otrohet, deprission, milimeter från att hamna i alkolism, Att begrava min bästa vän,och några månader senare nästan min lilla dotter.
Att dygnet runt leva i skräck nästan för att en mkt psykiskt sjuk kvinna trakasserar mig dag som natt med diverse övergrepp och anmälningar både till socialen och polisen (som tur va lades allt ner ganska snabbt) för saker jag inte ens vart i närheten av att göra, misshadel som fortfarande skiner med ett stort ärr på kinden.

Att ha det såhär, detta är ändå bara en bråkdel av vad jag råkat ut för sista åren, för att i dagsläget ha två enormt friska barn (peppa peppa...) som e glada och kärleksfulla, och en man som har det största hjärta på denna jord och full med kärlek och omtanke.

En liten bebis i magen och ett bröllop att planera ssom vi alla längtar massa efter.

Men ändå så känns det så tomt inombords, why? Jag skulle aldrig byta bort det jag har. No way.

Kanske är jag to happy?! Kan man vara det?

kan visserligen inte påstå att den här graviditeten i sog vart spec lätt hittils, är svullen (har gått upp 11 kilo) och har haft ett helsike med illamående samt yrsel och trötthet, lågt järnvärde.

Hoppas allt vänder snart, är ju trots allt vår snart.
Tror man blivit både fysisk och känslomässigt förslöad. Behöver sol, frisk luft och att komma ut och skratta lite.

Nåja här har ni en oerhört vacker låt iaf!