På väg tillbaka till livet!

Som alla av någon konstig andledning vet så har mitt liv de senaste varit jobbigt... Mitt hjärta har slitits ur mitt bröst fullständigt. Tänker inte gå in på närmare detaljer (även fast jag antar att folk troligen sett till att få reda på allt i detalj) Men just nu känns det ändå ganska ok, så ok det kan kännas iaf. Jag har sakta börjat att ställa mig upp, än så länge står jag inte med två utan ett ben på jorden. Får otroligt mkt hjälp och stöd och kämpar timme för timme. Att människor runt omkring är så otroligt elaka (och nyfikna) hade jag absolut ingen aning om faktiskt. Jag önskar att varje individ som dömer fick känna på hur det är att ha ett beroende av den sorten, Få känna av riktig abstinens. Man gör inte det man gör för att vara elak eller av egoism. Det är otroligt intensivt och hjärnan slutar tillslut fungera, till slut styrs man av krafter som inte är av denna värld, fötterna blir radiostyrda och när saker runtomkring brakar mer och mer och smärtan blir olidlig så eskalerar det ganska fort. Det är inte det att jag påstår att jag själv inte har ansvar över det jag gjort för det är jag den ända som har. Men det är fan inte lätt. Och att bli straffad av elaka människor som egentligen talar i ren okunnighet är inte kul. Man straffar sig själv fruktansvärt mycket ändå, det smärtar i hela mig. Och något som jag kämpar med varje dag (och det går bättre och bättre) det är att inte stå och stampa i det som varit och det jag gjort utan leva Här och nu och blicka framåt och ställa allting tillrätta och göra allt i min makt för att det ska bli så bra som möjligt. Det gör ont att jag skadat så många som jag älskar, att jag förbrukat förtroenden och skadat vänskap. Det kommer komma en dag när jag kommer be om förlåt och hoppas att jag blir förlåten, jag har redan börjat. Men denna gången ska jag göra allting på ett lungt och sansat sätt så det blir så bra som möjligt, jag ska inte stressa fram något, finns tyvärr inga genvägar alls. Jag är en trasig människa, jag måste försöka lappa ihåp mig själv bit för bit. År av missbruk, lögner och svek krossar en. Det är inte synd om mig, jag förtjänar känslan av dåligt samvete och ångest. Men alla kan förändras, och efter att ha ballat ur fullständigt har jag helt plötsligt fått en enorm drivkraft och motivation. Jag har otroligt mkt att vinna (och förlora), Det tar inte många sekunder att rasera ett helt liv, men väldigt lång tid att bygga upp igen. Det är några få som stått kvar vid min sida hela tiden (vilket jag förstår) jag har ljugit, svikit , gapat och skrikit Men sån vänskap är ovärderlig ( tack Mange). Några har smugit sig tillbaka i mitt liv och visat stort stöd och det är jag tacksam för. Egentligen kanske jag inte borde skriva här men eftersom jag vet att jag är ett samtalsämne över fikarasten villl jag också få en chans att tala, jag förväntar mig inte att någon ska tycka synn om mig eller något sånt, det ända mitt syfte är -är en liten liten gnutta av förståelse och kanske tillföra någon form av hopp. Jag har förbrukat såååå många chanser , att detta nu är min absolut sista. Har legat inlagd 6 gr på avgiftning, blivit hotad med ett LVM, är på mitt 3:e behandlinghem osv osv... Jag har verkligen krossat allt människor gett mig. Men denna gången ska jag fixa det och jag vet jag kommer göra det. MEN jag vill att ni som sitter och pratar om mig också ska veta hur otroligt svårt det är. Det första steget är att avgiftas kroppsligt och det är som att hälsa på i helvete. 8 dagar va jag sängliggandes i fosterställning (med otrolig ångest), jag frös så jag skakade trots att svetten rann, lederna värkte och det kröp som djur under skinnet, huden kändes misshandlad, kräktes hela tiden, lös mage okontrollerade nysningar. När den va över började kampen med sug och den fortgår än. Kroppen skriker efter det men äntligen tänker hjärna och det är NEJ (med väääldigt stora bokstäver) ! Nu är jag på ett helt fantastiskt behandlinghem, underbar och stöttande personal, grymma tjejer och härlig natur runt omkring. Känns riktigt bra. Har inte bara börjat ta ta i mig själv utan också i rent praktiska bitar. Så nu har jag vinkat hej och hå och att jag lever! Ha det gott alla därute, och gud välsigne er!