.........

Tänkte börja skriva igen, om kampen tillbaka. Som jag skrev innan så förväntar jag mig ingen medömkan men vill heller inte ha elaka ord eller bli dömd. Andledningen att jag skriver är för att dels skriva av mig och sen för att människor därute ska förstå hur svårt ett missbruk är, det är en sjukdom man får leva med hela livet. Kanske väcker det en dels ögon, kanske hjälper det någon? Har alltid älskat att skriva, och skulle kunna skriva en bok om allt, Om ni visste vilken sorg att inte få ha sina barn hos sig, eller att få vara med sin man? Barn SKA INTE växa upp i missbruk, så enkelt är det. Och jag längtar olidligt tills den dagen dom flyttar hem igen och vi kan bli den familj vi en gpng va. Men på vägen kommer jag som konsekvens av allt jag gjort missa otroligt mkt, Liams första steg, hans första tand-hans första ord. Men att jag tar tag i detta nu ger mig ju möjligheten att få uppleva tusen andra saker som hans första skoldag hans första teckning osv... Att missbruk kan förstöra både psyke och utseende så fruktansvärt mkt ?! otaliga infektioner efter sprutor och massa pencillinkurer (bilden är bara ett exempel), håravfall (jag som haft sååå långt fint tjockt hår), dålig hy , undernärd...(kolla bara bilderna på mig när jag inte drogar så mkt och när jag är riktigt aktiv) ett tag trodde jag att jag skulle dö helt ärligt, och eftersom jag inte villle vara ensam när det som förr va ett hem fullt av skratt och bus och massa kärlek från en dag till en annan förvandlades till en dyster, tom tyst och mörk lägenhet så flyttade jag in hos mamma och vad dom har berättat nu efteråt så va hon och hennes man inne hos mig på nätterna för att kolla att jag andades, hon grät ofta och bara det gör ont. Jag vet en gång att mina stora barns pappa skulle hämta upp mig en dag så jag skulle få följa med till gränna och umgås med barnen, han ringde mig när han va framme och jag befann mig vid det tillfället med en kompis som va bostadslös som därför bodde på vandrarhemmt i Norrahammar och när han va där och jag klev in i bilen va jag helt väck och slöddrade och somnade hela tiden, jag fick naturligtvis inte följa med till Gränna och dagen efter körde min mamma ner mig till psyket (avgiftningen), jag minns vilken ångest jag hade, sån skam. Alltid denna skam, skam skam och dåligt samvete, då bedövar man sig ännu mer och skjuter fram sitt probelm til "en annan dag" och det eskalerar i ilfart till livsfara. Och ju mer man förlorar desto mer försöker du bota ett sår som du egentligen bara gör större med ännu mer utan minsta tanke på att det kan vara de sista du gör- och inte bryr man sig heller, ibland önskade jag faktiskt att jag skulle dö. Fegt, svagt och förbannat ynkligt. Bara för att slippa ta tag i det man orsakat. Samtidigt som man tror att andra vill att man ska dö för att man mest känner sig som en värdelös människa som äter upp folk. Så otroligt förminskad! Kort och gott en NOLLA! Men nu vet jag att det finns massor i min sits och det är så skönt att få prata med andra tjejer/tanter som gått/går igenom exakt samma sak. I den världen jag levt under många år nu (och förr- innan jag fick barn) är en värld där man inte kan lita på någon, det finns ingen som bryr sig om den andre, allt handlar om att själv få tag i det man vill ha sen om man ska såra,ljug, skada, stjäla eller i princip mörda för det det spelar ingen roll alls. Begäret är så starkt att jag inte kan hitta något ord som beskriver det. När man dela verktyg med en hiv-smittad medvetet då har det gått FÖR långt (å nej jag har inte hiv tack och lov- är nytestad) en värld dit jag aldrig mer vill återvända, vill bara fortsätta gå framåt och aldrig vända mig om. Det ända positiva allt detta fört med sig är en stor erfarenhet och en makalös kraft som inte är av denna värld. Markus bubblar av förväntan och motivation liksom jag och tillsammans är vi bedrövligt benhårda i det vi gör. Kärleken tll varann och barnen kan få oss att vandra i evigheter för våra barn. Den kärleken man har till sina små är som alla föräldrar vet något otroligt starkt som inte är av denna värld. Här som jag är nu får jag jobba mig fram dag för dag, ibland tillochmed minut för minut för ibland blir det intensivt som sjutton. Man går in i sig själv och försöker vinna kampen mot drogerna. Hela livet ska ändras rutiner, tankesätt, vänner ....Allt som kretsar kring en. Byta nr, helst flytta också. *pust* Nu vinkar jag god natt och hoppas ni får en trevlig och skön kväll! )