söndag 17 juni 2012
söndag...
Känns verkligen som söndag, ångest. Tungt i hela bröstet, gick inte till kyrkan idag heller för jag mår så otroligt dåligt (dum som jag är för vet ju att jag alltid mår bra när jag vart i kyrkan och fått inre frid). Tänker inte gå in på detaljer varför jag mår skit, MEN hela tiden blir man motarbetad i det man gör. KÄnns som man jobbar och sliter för att ställa allt till rätta, men det är kraftig motvind...nästan så pass att man inte kommer någonstans utan stå still på samma ställe och trampar. Pratade med Markus innan, han försöker muntra upp mig lilla gubben och säger fina saker och berömmer mig men känns ändå så hopplöst :( hoppas det känns bättre i morgon, suttit på facebook och kollat på bilder (gamla) och då flödar tårarna i hela ansiktet , saknar mina barn så nedrans mycke och min man. Gör så ont. Vill vara med dm. I går va underbart att få vara med 2 av mina 3 barn samtidigt som det va fruktansvärt för en bit av mig fattas- hade velat ha Liam där också.
Och vet att Neo hade velat ha lillebror där på hans födelsedag. Fan ska allt va så orättvist för? försöker ställa allt till rätta men känns som jag inte kommer någonstans :(
Lyssnade på denna låten som jag och Markus dansade "bröllopsvalsen" till när vi gift oss....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Om mig
Jag
nu skriver jag här igen. hoppas att det inte gör nått. jag blir bara så berörd av det du skriver. jag förstår att det måste vara helt förfärligt jobbigt att vara ifrån sina barn men det är ju oxå den bästa drivkraften nu på din resa på bättringsvägen. när de blir lite äldre och förstår vilken resa du gått igenom nu för att kunna vara den bästa mamman man kan vara så kommer de att tycka att den tiden du är borta nu var värt det gånger 1000. ta vara på din tro, även om jag inte delar den så är den en del av det som ger dig hopp och den gud du har som en av dina ledstjärnor hjälper ju dig att hitta hem. i svåra stunder så tänk på att även om vägen på kartan är svår så ligger den största skatten under det stora krysset i slutet. kram
SvaraRaderatack kära du va fint skrivet =)
RaderaKom igen, kämpa på!! Vi hjälps åt på nåt vis. Kampen gör vi alla tillsammans!
SvaraRaderatack tac :) får könslan av att du är bekant =) tack kära du!
Raderaklart det nite gör något att du skriver, alla får skriva och jag blir peppad och glad av komentarer som denna!! det värmer att det finns välvilja därute! ja min tro är min styrka!
SvaraRaderaOrättvist??? Knappast...stå ditt kast! Du har bara dig själv att skylla! Ett tips är att tänka liiiite längre nästa gång! Att leva som du har gjort och försumma barn, vänner och familj straffar sig tillslut! Man kan inte leva som man vill och skita i allt annat, särskilt inte när man satt barn till världen! Önskar dig lycka till!
SvaraRaderaMen lägg av med dessa elaka kommentarer! Hur orkar du? är väl jättebra att Johanna och Marcus har tagit tag i detta och försöker? Orka alla gnälliga kommentarer..har ni inget eget liv att lägga energi på? Håller på dig Johanna :)
SvaraRadera