Ny dag!

Jahaa så va det helt plötsligt måndag, och faktiskt känns det lite bättre idag med saknaden.
Saknar lika mkt men inte lika tårdrypande.
Somnade inte förrens halv fyra igår, va så varmt.

Idag får jag minsann träffa mina guldklimpar, underbart måste jag medge,
Ibland längtar man efter att få lämna bort dom, men när dom är borta så saknar man dom nått fruktansvärt hängivet.

Så tomt o tyst hemma.
Det får mig att tänka på alla som förlorat sina barn. Jag känner exempelvis en som begravt sitt lilla barn (aa två med Connys mamma också)
måste verkligen vara det värsta man kan uppleva.

Bara tanken ger mig panik, vet ju hur nära det var i våras att jag hade fått leva ett liv utan min Tess. Aldrig vart så rädd.
Klarar man som förälder verkligen av det? eller är det bara vissa som gör det?

Jag tror helt ärligt att jag hade blivit riktigt psykiskt sjuk.
Kanske tom gått samma väg. Att veta att ens barn ligger ensam o kanske frusen på kyrkogården.

Ne fy faaaan.... Beundrar dom som klarar det.

Man ska ta vara mer på var dag precis som den är, njuta av varann och absolut inte bråka i onödan.
För hur man än vrider o vänder på det så vet man aldrig hur länge man har varann, ruskig tanke men tyvärr är det fakta!

Nee fy, nu ska jag klä på mig o strax bege mig mot dagis!!