sorg

För ett dygn sen satt jag glad o pirrig och förväntansfull inför mötet med mitt lilla älskade barn. Nu sitter jag med hål i hjärtat. Tror ingen kan förstå den hemska och hjärtslitande känslan att komma ett par timmar och träffa sin 10 månader gamla son och sen behöva åka därifrån och lämna honom kvar hos några för mig helt okända och se hur han försvinner allt längre och längre bort när vi åker, jag har slutat vända mig om och titta, jag har slutat gråta...jag har slutat le. Det är säkert, när Liam togs ifrån mig dog en del av mig.HAr ingen själv kvar - är helt tom-ihålig! Och jag vet det är MITT eget fel- tro mig, det är ett stort misslyckande och det som gör mest ont i hela världen.Slår på mig själv hela tiden, Går inte en minut utan att jag tänker på honom, hur han mår- vad han tänker, om han lärt sig något nytt. Vill veta allt samtidigt som jag inte vill veta nått för det gör så ont, olidlig smärta. HATAR mig själv för att det blivit såhär, saknar honom mer än något annat, Jag är fast besluten att vinna tillbaka mitt lilla hjärta om det så är det sista jag gör eller om jag får vandra ensam på vägen (vilken jag inte hoppas eller tror) Ingen är som Lilla Liam, världens finaste barn (delad första plats m Neo och Tess såklart) han e så go och snäll, så glad och fantastisk liten pojke.Så stor han blivit och så mkt han lärt sig, och ack så lik sin pappa han är ! Skulle göra vadsomhelst för att få ha honom sussandes breve mig i sängen som när han va mindre, han doftar så otroligt gott. Usch kommer inte sova en blund i natt. Hela jag sörjer efter mitt undersums lilla Liam !!!