Lördag!!

fy vad less jag är på kommentarer som "när ska du lämna Markus och börja bry dig om dina barn??" vad är det som säger at jag INTE bryr mig om mina älskade små barn bara för jag fortfarande är gift med Markus? Vem vet hur mnotverad han är? han är motiverad så in i norden och pratar om framtidsplaner, Liam-Neo & Tess och framtida sysselsättningar för fortsatt drogfrihet osv han köpar på som en blå och blir verkligen ledsen när människor sötts in i fack "hopplöst fall", "inte lika hopplöst fall" osv INGEN är hopplöst fall. Alla kan förändras sen kanske det är svårare för vissa men ingenting är omöjligt, och det är väääldigt svårt, en del verkar tro att det "bara är att tänka på sina barn och SLUTA" men icke, hade det vart så enkelt hade ju alla gjort det, det är en kamp för livet, den svåraste resan jag gjort. Att hela tiden tampas med olika känslor- ena stunden vill man, alllt går lätt som en plätt, man är glad och supermotiverad, nästa så vill man inte alls och så får man oerhörd ångest över att man känner så för man borde inte känna så ... Det är rena rama cirkusen uppe i skallen ibland och man sover dåligt, drömmer mardrömmar, gråter mycket-Saknar och känner mig totalt splittrad från dom jag älskar. Trots allt detta så är vi båda fast beslutna att fixa detta, även Markus. Han kan bara ta en buss och dra numera (han är förflyttad till ett öppet) men han gör inte det. Han tar öppenhjärtigt emot den behandling som erbjuds och jag är oerhört stolt. Stolt och rädd, totalt livrädd. Livrädd att misslyckas, rätt för mig själv och min tillit till det egna jaget. Tänk om man någon gång är riktigt riktigt svag, tänk om vi båda är svaga samtidigt? aa fy det är verkligen jobbigt men det går med järnvilja!!!