Har funderat över hur det måste kännas för Markus att leva med den han älskar och på köpet få två barn, försöker studera deras sätt och blicvkar och blir helt varm av svaret jag finner.
Minns att min psykolog sade till mig precis efter seperationen m barnens far då jag helt förstörd över faktumet att mina barn aldrig skulle leva i den kärnfamilj jag så benhårt bestämt mig för att ge dom "MAN KAN FAKTISKT ÄLSKA NÅGONANNANS BARN JOHANNA"
Och så lade hon handen i mitt knä.
Just då kändes det som en ynklig tröst, men faktum är att jag faktiskt tror på det, eller jag ser det.
Jag har fått svar på frågan, jag ser kärlek. I synnerhet min dotter som har lite lättare för at visa känslor, hon bedyrar sin kärlek till Markus och kramar om honom och säger "jag älskar dig markus"
Hon är vid hans sida ständigt.
Det gör mig varm, varm över att det finns en fadersbild i deras regelbundna liv.
Nu har mina barn visserligen en pappa, ovch den rollen tar jag aldrig ifrån honom.
Men som far får man nog engagera sig lite mer än just varannan helg.
Men det är någon jag helt och fullt överlåter åt honom.
Nu ikväll kom jag in i Tess rum för att leta rätt på alla för att lägga de små, då sitter dom tre ihåpkurade under ett täcke på golvet och läser sagor.
Markus hyschar mig och säger åt mig att gå för dom ska läsa klart i sin koja.
Vände och gick ut i köket fick nästan välja gråten, lyckogråt.
Han har barnasinnet kvar, han har världens största hjärta. Är stolt som fan över att jag funnit honom. att mina barn ska få växa upp md honom, låtas sig uppfostras och älskas av honom.
Är stolt att jag en dag ska föda hans barn.
Trodde aldrig jag skulle finna den där lyckliga familjen utan att vara en "kärnfamilj"
Men det har jag faktiskt gjort.
Och är totalt nyförälska i mitt nya liv som en hel familj.
Stortrivs med allt som har med samhörighet att göra. Är lycklig sambo.
Visste inte att man kunde vara så lycklig när man lever m någon annan.
Har ju inga toppen erfarenheter direkt.
Det ena tre åriga sambo livet bestod mest utav dagligt stryk.
Och det andra nästan sexåriga (barnens far) va mest en tid av att hela tiden känna sig ensam, avundsjuk på det alla andra verkade ha och så ett teater-spel för att lyckas hålla fasaden av den "LYCKLIGA PERFEKTA FAMILJEN" uppe.
Men nu är varje dag precis som den är, den får formas under tiden som går.
Med Markus får jag gråta om jag är ledsen då får jag tröst, jag får sura om nått går åt skogen, jag har någon att skratta med.
Tro mig, han är så perfekt som han låter.
Och att han dessutom är en sådan fantastisk låtsaspappa åt mina älskade barn är det bästa av allt.
Han inte bara tar hand om dom 50% i det vardagliga som hämta/läma på dagis, leka med dom ute, klä på dom osv utan han överröser dom med kärlek och massa bra budskap.
Han är pedagosisk och leker och pratar med dom.
Han finns där.
Vad hade jag gjort utan honom vid min sida?!
Och om ca 9 månader blir jag fru Walfridsson, hur coolt är inte det?!
På tal om det v vi inne i en svin cool affär och kikade på tärnklänningar i fredags, fins så mkt att välja på!
KÄRLEKEN ÄR EVIG mina vänner! dessutom klär det mig att vara lycklig med världens sexigaste man =)
